Jag är inte den som maniskt läser alla mode magasin- inte heller den första att hoppa på nya trender. Jag gråter inte blod om jag inte har de senaste inneskorna eller det där nya hippa märket alla kändisar går med i samma ögonblick de släpps i butikerna. I min värld handlar fåfängan om att inte kunna gå ut med osminkat ansikte, smutsigt hår eller en tröja som visar upp min kropp på ett osmickrande sätt. Vårt samhälle idag styrs av massmedia, vi blir påverkade såväl medveten som omedvetet- hur många gånger har inte du stått vid hyllan med schampon och varit i valet och kvalet över vilket du skall välja? Det som doftar godast, det vars text på framsidan lovar såväl skinande som oelektriskt hår eller det som är utan sulfater? På tal om sulfater - hur många av er vet varför de inte är bra för håret-inte jag i alla fall!
Mitt inlägg kommer inte att handla om schampon och huruvida du borde välja Garnier eller Nivea, utan om någonting helt annat.
Jag vet inte om jag är ensam om att tycka att det har gått för långt då vi tittar oss i spegel för att kolla att alla hårstrån ligger på rätt plats på huvudet då vi går till butiken, eller då vi stiger upp en halvtimme tidigare för att sminka oss, välja kläder och herreeguuud jag hinner inte fixa håret- för att gå till skolan med klasskamrater vi har känt hur länge som helst och som, om vi ska vara ärliga, bryr sig blanka tusan i om du har målat ögonbrynen denna morgon eller ej. Jag säger inte att jag är något bättre själv - för det är jag inte, långt ifrån. Jag kan inte minnas när jag senast skulle ha gått osminkad någonstans, och det var det som fick mig att fundera i de här banorna.
Visst finns det de som går osminkade varje dag, och hur jag önskar att jag kunde vara en av dem som bara kan stiga upp på morgonen, klä på sig och gå till skolan. För mig har sminkningsritualen blivit en så naturlig del av min vardag att jag inte längre reflekterar över att jag sminkar mig, lite mascara där, lite mer klet där...klara färdiga gå. Jag känner mig naken utan smink - som att en del av mig fattas, jag känner mig inte som mig själv då jag inte har "mitt ansikte" på mig.
Jag kommer ihåg då vi gick på sexan, och en av mina klasskompisar hade satt mascara på sig, kanske inte för första gången,men i alla fall en av de första gångerna - och som vi alla tittade. Ingen av oss använde mascara dagligen, och foundation, kajal och highlighter var ord vi aldrig hade hört talas om. Nu kan jag bli skrämd då jag tittar på lågstadiebarn och inser att de sminkar sig både mer och bättre än mig - när hände det?
Nu vill jag inte heller säga att det är fel att använda make-up, för det tycker jag inte, det jag vill säga är att vi kanske skall fundera över för vems skull det är vi sätter ner en massa tid,pengar och möda för att "se bättre ut". Är det för vår egen skull, för att vi gillar att mixtra med färger,linjer,och kontraster- eller är det för att vi tror att vi måste fixa oss för att duga i någon annans ögon?
Det är en himla stor skillnad. Jag önskar att varje flicka och pojke varenda en morgon skulle kunna titta sig i spegeln, le och säga " sjutton också vad snygg jag är idag" och verkligen mena det, för vi är alla tillräckligt vackra,snygga, och bra precis som vi är. Utan klet.
Här kommer en bildbomb med några av de vackraste människor jag känner - både på insidan och på utsidan!
