Har just titta klart på Svinalängorna som är vårt vinjett material till torsdagens smågrupp. Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka, har sett filmen förut för många år sedan, och vad jag minns gillade jag den inte något bättre då. Orsaken till mitt otycke är att jag har läst boken-som verkligen var gripande, fängslande och berörde mig väldigt djupt. Visst berörde även filmen, men snuddade bara på ytan medan boken grep tag ända in i märgen.
Kort om boken;
Svinalängorna är en roman skriven av Susanna Alakoski som fick Augustpriset för sitt mästerverk år 2006.
Leena, som handlingen utspelar sig kring, har två bästa vänner. Åse är den ända hon känner som inte har en pappa som super, men för att jämna ut det så blir hennes mamma full ibland. Riittas pappa är liksom hennes egen full nästan varje dag. Leena och hennes familj flyttar från Finland till ett nybyggt bostadsområde i Ystad som snart får öknamnet Svinalängorna av kommunen, i området bor så gott som enbart invandrare men för Leena och hennes familj är den nya stora lägenhet med innomhustoalett, tre sovrum och balkong höjden av lycka. I boken får vi ta del av Leenas liv när hon tillsammans med sin lillebror Sakari och sina vänner kastas ut i en skenande berg- och dalbana av fullständig kaos och tillfällig ordning, allt beroende på hur påverkade deras föräldrar är av den förrädiska alkoholen. Man får ta del av en gripande berättelse om 60-talets klassamhälle, om barns förmåga att överleva även det värsta och hur de till varje pris skyddar sina föräldrar i vått och i torrt.
Medan vi tittade rörde jag ihop en våffelsmet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar