Känslor är för mig något väldigt förvirrande. Eller inte förvirrande på ett sådant sätt att jag inte skulle förstå vad en viss känsla betyder eller hur jag skall hantera den - utan förvirrande hur de tar sig i uttryck och hur olika man kan reagera i situationer man trodde man hade under kontroll. Eller hur man kan ha full kontroll över en situation man trodde skulle urarta sig i kaos.
Nu tycker ni säkert att texten ovan i sig är förvirrande, men min poäng är här att jag förstår inte hur man kan total "frysa" i en situation som borde ha orsakat en stormvind av känslor, och att man ibland då man ser en film kan sitta och snyfta hejdlöst åt en sorglig scen som inte spelar en minsta roll för ditt fortsatta liv.
Det här beror antagligen på försvarsmekanismer. Saker, kriser, problem som uppstår nära inpå oss och som kommer att påverka våra liv på ett sätt eller annat så försöker vi med alla medel fly ifrån - vi förnekar och förhandlar för det här kan inte hända mig...
Värre än att "känna fel" är ändå att inte känna någonting. Att vara så förlamad av sorg eller ilska att man bygger upp en mur som inget eller inget tycks kunna rasera. Ända tills det händer och allt faller samman snabbare än ett korthus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar