Mutning på G

Idag har jag verkligen fått ta till knep och knåp för att få med mig en viss ung herreman från dagis. Han bara vägrade resa sig och gå, ingen skillnad vad jag gjorde eller sa, och jag ville ju inte gärna att han skulle börja skrika där mitt bland alla dagisfröknar och föräldrar. Så vad gjorde jag? Jo, plockade först ihop alla saker, gick lugnt och stilla in efter mjukisdjur och dylikt medan personen i fråga satt och tjurade på en bänk. Sen tog jag hans syster i handen, och förklarade med hög röst att vi skulle gå förbi butiken och köpa kex påvägen hem, och att vi skulle stanna en stund i parken. Det tog kanske 10 sekunder, sen kände jag en liten hand i min, och hörd en röst som sa " ida, vad väntar vi på, ska vi gå nu" :D Haha, barn kan vara så förutsägbara ibland!